Om man skulle kunna mäta tristess, gissar jag att det är ungefär så mycket jag skulle komma upp i. Just nu.
Grupparbets-tid på schemat, men ingen grupp i sikte.
Och det en gång så lovande projektet känns bara mer och mer som en katastrof.
Men jag heter i alla fall inte Hannu. Och jag börjar ju faktiskt inte jobba klockan 7 på mornarna heller.
Känns rätt gött faktiskt.
//Sarut
det är fan alltid mest synd om mig! jaaa, så är det!
SvaraRadera