Åldersnoja.

Av mig och Sara har det aldrig varit någon tvekan om vem som har åldersnojan. Sara kan tjata om detta med att åldras i timmar. Jag tror att det är en av hennes största rädslor, och hon känner sig gammal fast hon bara är 22. Jag har aldrig förstått grejen. Jag tänker nästan aldrig på åldrar, varken på hur gammal jag eller någon i min omgivning är. Jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt väsentligt.

Men så har jag ju alltid varit yngst också. Klart man inte har åldersnoja som yngsta sladdsyskon. Och med vänner som inte särskilt sällan är 10 år äldre.

Men nu. Nu känner jag det för första gången. Jag är äldst på jobbet. Äldst. Jag är äldre än vakten. Jag är äldre än alla andra som jobbar där. Idag kom det upp en vikare. Han tittade på mig. Granskade lite. Sedan frågade han hur länge jag jobbat här. "En månad" svarade jag, och berättade sedan vad jag annars gjort i mitt liv. Pluggat tre år osv. 

"Shit. Du måste va rätt gammal då!" sa han. Sedan tillade han "Typ tjugofem eller nåt!"

Vafan. När blev 25 gammalt? Borde jag få en kris nu? Är det så?

Äldst på jobbet.

/Hannu