Bottenplan.

Jag har tidigare klagat lite över faktumet att bo på bottenplan. Man känner sig lite som en apa i bur med alla som passerar på båda sidorna av vår lägenhet. Ibland vill andra vara med i zoo't och leka. Igår till exempel satte jag mig med Sarut vid min sida och åt lunch på balkongen. Förbi går en medelålders man. Typisk göteborgare om man får vara sån. 

- Hallå tjejeeer. Det där ser gött ut!

- Jodå!

- Fan, tyvärr alltså! Måste jobba!

Vad hände där? Bjöd vi in honom? Bjöd han in sig själv på lunch på vår balkong? Lysande.

/Hannu