Sarut och Syster ska åka på roadtrip.
Det är systers födelsedag.
Vi åker i systers sambos skruttomobil och innan vi ens kommer iväg bråkar syster med motorhuven i tio minuter.
Sedan ska vi tanka.
Det börjar med att syster missar avfarten.
Vi tar nästa, kör några varv och sedan är det dags.
Syster börjar med att stoppa kontokortet i sedelintaget.
Kortet fastnar.
Syster hämtar personal, som får låsa upp, pilla lite och tillslut får ut kortet.
Visar vart man ska stoppa det, egentligen.
Syster försöker. Men solen ligger på och det är svårt att se.
Ger upp.
Visar sig att hon dessutom försökt tanka Etanol. Till världens mest miljöfarliga bil.
Vi åker till macken bredvid.
Syster lyckas fylla tanken med bravur, men går in för att betala. För säkerhetsskull.
Äntrar butiken och yttrar de roligaste orden någonsin:
"Hej, jag skulle vilja betala för medicinen."
Och lillasyster, alltså jag, dör av skratt.
Hela vägen till Kil.
Det är så skönt att vara i Värmland.
Alla är nästan lika roliga som Hannu.
//Sarut
Saras hockeykväll gav oanade resultat. Jag vet inte om jag gillar detta riktigt, men det gör tydligen hon. Hon ser ganska bekymmerslös ut.
Både jag och Sara är ju ganska.. full of ourselves. Därför är det inte helt ovanligt att vi pratar med varandra, men inte lyssnar ett skit på vad den andra säger. Som nyss till exempel:
Min kära vän Gonza är en ung man som gärna tar till personliga påhopp. Inte minst mot mig! Däremot är han lagom förtjust i samma metod mot honom själv... Så frågan är vad han tycker om kvällens underhållning: Gonza vs Tito Beltran. Vem är vem? Who can really tell?
När Gonza var här förra veckan gjorde jag och Sarut en upptäckt, köket! Innan dess har vi typ aldrig lagat mat samtidigt, och om det har hänt har vi ätit i framför TVn. Men så fick det ju inte gå till när vi hade finbesök.. och vanan att börja äta i köket har satt sig! Så igår drog vi igång ett till synes ganska enkelt projekt, sconesbakning. Trodde vi ja. Först mätte jag fel, och hällde tillbaka mjöl som hamnade överallt utom i påsen. Jag drog även nitlotten att få kleta ut smeten (nej det blev aldrig riktigt någon deg) med händerna. Men so far so good, det blev iallafall ett par klumpar på en plåt. Skjuts i i ugnen, men det dröjde inte länge förrän PIIIIIIIP PIIIIIIIIIP PIIIIIIIIIP påminde oss om det där kletet som ligger gömt under folie på botten av ugnen. Det man inte ser har man inget ont av tänkte nog min syster när hon städade ugnen sist (no worries linn, jag hade gjort likadant ;)). Iallafall, kletet i ugnen tog nästan eld och köket rökfylldes. Vi mest bröt ihop av skratt.
