En vanlig onsdag klockan 19.

Så, vad gör ni ikväll mina vänner? Själv sitter jag i en stuga mitt i skogen, det är kallt som fan. Det är en halvtimmes promenad enkel väg till närmaste civilisation och ingen fungerande tv. Så, jag ägnar kvällen åt att illustrera fiskfjäll. LIVIN' THE DREAM. 

/Hannu

the Good and the Evil.

Sedan jag och Sarut flyttade ihop har vi haft ett gäng återkommande diskussioner. En av dessa är katt. Kattens vara eller icke vara, och kattens vara eller icke vara ute. Denna vecka spenderar jag i meteropolen Tidaholm. För att fördriva tiden ringer jag.. ja de flesta som läser den här bloggen har nog fått varsitt samtal. Även Sarut. Kattdiskusisonen tog sin form igen;

S: Idag har jag klappat en katt.

H: Jaha, sedärja... (Sarut är så bra på att delge intressant information om sina dagar)

S: Ska vi inte skaffa en katt ändå då?

H: Jo, det tycker jag verkligen. 

S: Då gör vi det.

H: Fast det var ju det där med att den isf ska vara inne.

S: Det ska den inte alls, den ska vara ute.

H: Men det är inte det bästa för katten. Vi bor stort och den kommer trivas inne. Släpper vi ut den blir den överkörd på Mölndalsvägen.

S: Men Hannah, det är väl lite det som är poängen. Vi kommer ändå inte orka ha den i 12 år.

Där kom den. Jag visste det. Sarut är en sadistisk djurplågare. Det är det jag sagt HELA TIDEN. 

(Och nej mamma och Linn. Ni behöver inte oroa er, det kommer inte flytta in någon katt på Glasmästaregatan.)

/Hannu

Fail.

Att äta linssoppa och nysa samtidigt är ingen bra idé.

Det är tur att jag gillar prickigt.

//Sarut

Kartonger med farligt innehåll.

Härromdagen låg Sarut i soffan och kliade en man i håret (aww). Plötsligt får hon en strålande idé. Hon har nämligen en såndär stålmojäng som man just kliar folk i håret med som är så skön att man verkligen får rysningar i hela kroppen. Ni vet säkert vad jag menar, sånadär som folk säljer i tunneln mellan nordstan och centralstationen för 100 spänn. Anyway, Saruts hårkliarmoj ligger kvar i sin originalförpackning. Förpackningen är mörkröd och ca 30x10x10 cm. På förpackningen står det "Orgasmatron". Ja, fler än jag gör nog andra kopplingar än en hårkliarmoj när man ser förpackningen helt enkelt. Sarut tänker inte alls på detta utan säger:

"Jag har en överraskning, vänta...!" och kommer ut med denna till den stackars karln. Inifrån mitt rum för jag bara ett "VADIHELVETE?!?" Underhållning.

/Hannu

Nöta.

Ni av er som har varit på besök hos oss kanske har sett vår tavla i hallen av Johan Thurfjell. Jag slutar aldrig älska den. Den har suttit uppe i många år nu, och för varje dag som går blir den bara bättre och bättre.  Och det i sin tur är kanske sorgligt. 

Men folk säger ju att det kommer ta tid.

/Hannu

Lovin' a la Glasmästarn.

Jag säger till Hannu att jag har bloggat om henne. Hannu läser och utbrister ett tjejjig "aaaw". 

Sen ska hon ge mig en kram. Som inte riktigt blir en kram eftersom datorerna vi har i knät är i vägen. 

Då gör Hannu någonting väldigt otippat. Hon skriver inte "kram" innanför små stjärnor på msn, eller lämnar något gulligt meddelande på Facebook. 

Nej, hon lägger undan datorn, flyttar närmre och ger mig en kram. På riktigt.

Irl.

Omfg!

//Sarut

Det här är ingen blogg. Det är en kärleksförklaring.

Jag tycker att Hannu är bäst i världen.

Så är det. Varken mer eller mindre.

Nu sitter vi i soffan hemma, dricker kaffe och lyssnar på Fredrik Lindström på ljudbok.

Och det finns ingenstans jag hellre skulle vara just nu.

Kärlek.

//Sarut

Teknikens under.

Vissa säger att Facebook är en farlig plats. Eftersom det är en av mina favoritplatser på jorden brukar jag fnysa åt detta. Men igårkväll fick jag mig en tankeställare. Hur lätt ska man vara att kontakta egentligen? Och hur lätt har inte stalkers det idag? Nu menar jag inte med detta inlägg att mannen som detta kommer beröra är en stalker. Jag tror nog mer på en vanlig trevlig kille, men det är själva fenomenet som skrämmer mig lite. 

I torsdags var jag ute. Jag pratade med en man på krogen. Han fick reda på följande om mig; Jag heter Hannah i förnamn (troligtvis tänker han då dessutom Hanna), jag är född 1987, jag gillar att dansa till 90-talsmusik, jag är inte född i Göteborg men bor nu på Johanneberg (där jag inte ens är skriven, något om platsen jag är skriven på eller platsen jag är född på vet han alltså inte). Han fick heller inte mitt nummer. 

Dagen efter, dvs igår, kontaktar den här mannen mig på facebook. HUR? Det är min fråga. Jag menar inget ont, återigen. Jag tror han är en vänlig själ. Men HUR?!

/Hannu

House rules.

Det är ju lite si och så med ordningen på Glasmästaregatan. 

Det städas inte lika ofta som det borde. Det blir diskberg. Allt det där vet man dock redan om man följer bloggen någorlunda kontinuerligt. Man vet också att Hannu är en kvinna som har lite svårt för vissa, för andra människor, grundläggande beteenderegler. 

Till exempel att man bör vara påklädd när man befinner sig i lägenhetens allmänna utrymmen. Särskilt dagtid. 

I förrgår när jag kom hem med karlbesök höll det på att bli riktigt pinsamt. För alla inblandade. Hannu berättade nämligen, senare, att hon skuttat runt näck precis innan vi steg innanför dörren och var sur för att jag inte ringde och förvarnade.

Sådeles inför jag nu en ny regel på Glasmästaregatan:

Mellan 09:00 och 22:00 har man kläderna på sig.

Ok? Ok.

//Sarut

Saker man kan göra i skolan.

Kolla, sprid, gilla.

//Sarut

Det får man.

Jag är en kvinna som är känd för min dåliga karaktär. Alla kategorier. Därför är det så skönt att bo med Sara vars favoritmotto är "det får man". Har man en bra förklaring får man vad som helst för henne. 

Jag har varit varit vegetarian i 3,5 år nu. Igår hade jag en liten fotografering för skinka med jobbet. Det inhandlades alltså mycket skinka. Såndär god skinka, rökt. Jag har alltid älskat rökt skinka. Så, idag tog jag en macka med rökt skinka på. Det får man. 

/Hannu

Politik

Man undrar ju vart världen är på väg. 

Och med världen menar jag Sverige. Och med Sverige menar jag samhället i allmänhet och politiken i synnerlighet. 

Jag tänker på "alliansen". Och har liiite svårt att förstå hur de kom till makten. 

Särskilt när man ser dem på tv och Jan Björklund kallar oppositionen för "det andra gänget".

"Det andra gänget".

Nu har jag skrattat i en kvart.

//Sarut

Tandborstar.

Jag vet inte om jag bloggat om ämnet mina issues med tandborstar förr. Jag tror jag gjort det, men i en annan blogg. Med lite annan publik. Så nu blir det aktuellt igen. 

Jag har vissa problem med intimiteten kring tandborstar. Att ha en permanent tandborste hos mig, det har man inte. Helt enkelt. Jag har avslutat ett dejtande för att mannen i fråga tyckte han skulle ha en eltandborste i mitt badrum utan att fråga. Sara, som känner mig för väl frågade till och med när hon flyttade in om jag kände mig okej med att dela tandborstmugg med henne, eller om hon skulle ha en egen. Delar tandborstar gör jag inte, om jag inte är upp över öronen förälskad och det verkligen är kris. Och då mår jag fortfarande lite dåligt efteråt. (Förövrigt, så får jag detta förslag då och då. Av både vänner och ragg. Gör folk sådär? Vad håller ni på med? Man delar inte tandborste. Det är som att säga "Du kan ta min tampong, jag har bara haft den i tio minuter".)

Nu har Sarut träffat en man. Det gillar vi. Hon har gett honom en tandborste, att ha i vårt hem. Detta tog hon upp med mig precis. "Hannah, jag gav honom en tandborste att ha hos oss. Men han har inte fått ställa den i muggen än. Han har den bredvid." Haha, sött. 

/Hannu

Tecken.

Det var längesedan jag var i Värmland och hälsade på. Väldigt längesen. Jag tror Sarut varit här 5 gånger sedan jag var här sist, skämmigt. Här är ett gäng tecken på att det var ett tag sedan:

- Hannu går på bussen till stan och lägger fram 17 kr till busschauffören. Han tittar på henne. Hon tittar på honom. Han på henne. Tystnad uppstår. "Det kostar 30 kronor" säger han efter en stund.

- Hannu kör bil för att hälsa på farfar. Av ren rutin är hon påväg att köra igenom Kil när pappa poängterar "Hannah, du har väl inte glömt att farfar flyttade från huset i våras? Han bor upp här till vänster nu."

- Hannu ska gå till sin favoritbutik i Karlstad och titta på t-shirtar med sin barndomsvän Tove (som poängterade att vi inte sett varandra sedan mars, ett tecken till). Med bestämda steg går hon mot Duvanhuset när Tove poängterar "därirån flyttade den där butiken för lääääängesen.."

Ja, ni förstår min poäng. Skärpning. Jag gillar Värmland, här ska jag hänga lite mer!

/Hannu

VÅÅÅÅÅFFLA!!!!

Igår var det våffelkalas på Glasmästaregatan. Då jag hade utlovat att de omöjligt skulle kunna ta slut köpte jag nio paket våfflor och järnet gick mellan 16-21.30. Efter sisådär 5-6 våfflor var började gästerna jäsa, må illa, sega och klaga. Men jag gav mig inte. "VÅÅÅÅFFLA!" vrålades det från köket och de fick helt enkelt infinna sig med sin tallrik.

Som Stin sa härromdagen "En gäst ska inte behöva lämna huset hungrig". Jag satsar på illamående. 

Våffla?!

/Hannu

Ett liten blogg om hår.

Det är som bekant inte lätt att bo två tjejer under samma tak.

Det blir alltid fight om badrummet på morgonen och det är skor och kläder i hela lägenheten.

Och hår. Så otroligt mycket hår.

Det är överallt. På golv, i tak, i avlopp. Och nu även i dammsugaren.

I det långa munstycket sitter en hårboll som inte går att få loss. Självklart är den brun, eftersom det är Hannu som står för majoriteten av håravfallet i detta hushåll. Och jag kan inte bestämma mig för om det är äckligt eller bara jättebra.

Visst, det blir svårt att städa. Men jävlar vilken bra ursäkt för att slippa.

Tack så mycket karma.

//Sarut

Kära Hannu.

Ett stort problem när man bloggar kan vara det där med tid.

Generellt är det så att man, ju mer tid man har, bloggar mer. För att förhindra tristessen.

Det var länge sen jag hade tid till annat än skola och umgänge med klasskamrater och därför har  bloggen har blivit lidande. 

Förlåt.

Sen är det ju jävligt svårt att blogga när man är på gott humör också ... 

Ska se till att trampa snett eller liknande omgående, så jag kan vältra mig i självömkan.

//Sarut

Gone Sarut Gone.

Sarut har tappat det. Trodde det var hon som ville jobba med text och inte jag. Skäms.

/Hannu

Varningsklockor.

Okej, det måste vara så att jag blivit nörd utan att liksom riktigt märka det. Att jag bytt ut social kompetens mot märklighet. Jag ser tecknen. Första var för längesedan, det legendariska när en kille sa till mig "Du är ju snäll och så.... och bra på att måla", ja ni kan historien. Nu precis fick jag ett sms från en annan söt man. Han frågade om vi kan ses nästa vecka, för han vill prata typsnitt. 

Det här är inte okej. Vad har jag utsatt dem för? Lång terror om  typografi och illustration är inte sexigt. Det här förklarar massor. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag ska bättra mig. 

/Hannu

Beat Heart.

Igår var jag på en såndär bra "gratis sprit på butik"-fest som kan dyka upp då och då. Jag är ju inte den som är den så jag tog med mig min vän Henke och gick dit. När han lämnade mig för den 30 minuter långa toalettkön sätter jag mig i en trappa. Bakom mig hör jag någon slå ett slag på en gitarr. Jag vänder mig om, ser ett par röda boots och hinner först tänka tanken som slår alla svenskar när man ser röda boots av det slaget "Vad fan gör Peter Siepen här?!" Sedan tittar jag lite närmre, och det var ju självaste Moto Boy. Otippat. Väldigt bra.

Ps. Idag mår jag inte väldigt bra dock.

/Hannu

Enough is enough.

Först lämnade jag en lapp i brevlådan hos grannen där jag vänligt men bestämt förklarade att det inte var okej. Sedan går jag upp och ringer på. 5 gånger. musiken är så hög så jag får vänta till en paus mellan låtarna innan grannen ens hör att jag ringer på. Det säger endel. Hon säger "oj, hörs det ner?" "eh, ja?" tycker jag.  Det hör även till saken att jag hade räknat med att det var någon av tonåringarna som hade fest. Det var det inte. Det var mamman som öppnade. 

Sedan går jag ner. Det är tyst och lugnt i kanske 5 hela minuter. Sedan börjar det igen. Nu är det krig. Så jäkla mycket krig. 

/Arg Hannu. 

Sånt är livet.

Okej, det är visserligen lördag. Men klockan är 01.08. Och grannen spelar så hög musik så det vibrerar här inne, jag skojar inte. Ironiskt nog spelar de "sånt är livet" på repeat. 

Jag sliter mitt hår. Jag ska upp och jobba imorgonbitti. Sånt är livet. 

/Hannu

En riktig investering.

Sambos har ju rätt ofta gemensam ekonomi. Jag och Sara har inte sträckt oss längre än till att dela på tvål, tvättmedel, kryddor och toapapper. Men nu har vi bestämt oss för vår första gemensamma investering till hemmet. En cd-skiva med 12 olika störande ljud till att hämnas på grannarna med. De ger oss r'n'b. Vi ger dem borrmaskin. Eller någon som smaskar, jättehögt. Sedan drar vi hemifrån i några timmar. Vad tror ni? Sounds like a plan?

/Hannu

Min låt är bättre än din låt.

Om man passerar vårt vardagsrumsfönster i detta ögonblick kommer man med största sannolikhet tycka att det är lite obehagligt. 

Anledigen?

Jo, det sitter nämligen tjejer i en soffa och blänger på varandra, spelar två helt olika låtar på högsta volym från varsin dator och självklart står ett fönster på vid gavel.

Det förutspådda musikkriget är här. 

Må bästa kvinna vinna. (Eller bli vräkt).

//Sarut

Lite för mycket av det goda.

Idag var det fint väder i Göteborg. Sol och varmare än vanligt. Dagen till ära tog jag på mig en klänning som är ganska vid nedtill och som känns som att man ger sommaren en sista chans. Ki fick jag. Jag och Sarut var på stan, och Göteborg var som vanligt. Blåsigt. Inte sådär litegrann så att man får håret i ögonen utan mer av den stormiga typen. Där står jag med en kaffe i ena handen och påsar och väska i andra handen (alltså ingen hand ledig) när kjolen ställer sig rakt upp mitt på kungsportsplatsen. 

MEN GÖR NÅT DÅ! vrålar jag till Sara.

Men hon bara hånlog. Svin.

/Hannu