Och under promenaden eldade jag upp mig lite.
På vem, kanske ni undrar?
Svaret är ganska givet: Hannu.
Hon ska ju liksom alltid vara värst.
Om jag leker tittut i skrubben. Då leker hon tittut med hela Glasmästaregatan (inklusive dagisbarnen).
Om jag latar mig lite i soffan. Då latar hon sig i sängen.
Ni fattar.
Alltid. Vara. Värst.
Men när jag fortsatte gå kom jag på en sak. Att vara värst är bara en kompenstation för det faktum att hon aldrig kan bli bäst.
För den platsen är redan upptagen.
Av mig!
Då blev det ok igen.
//Sarut
haha nice try vännen. jag är bäst på att vara värst. det slår du aldrig.
SvaraRadera